#Psykiskohälsa
Today is the day; jag har bestämt mig för att berätta min story om psykisk ohälsa. Det känns som om det äntligen har blivit lättare att prata om det, och att folk är mer öppna om ämnet i fråga. Jag har läst många blogginlägg om psykisk ohälsa, och det har berört mig så mycket samt gett mig tillräckligt med mod för att våga berätta min egna historia.
Utåt sett skulle nog ingen kunna ana att denhär spralliga, sociala, glada och utåtriktade tjejen har mått så himla dåligt och att hon varit tvungen att tampas riktigt ordentligt med den sociala fobi som panikångesten medförde.
Jag kände mig som världens ensammaste det där halvåret 2015. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag mådde som jag gjorde; jag som hade allt jag kunnat önska mig, jag som alltid var så glad och sprallig och som jobbade hårt för mina drömmar och mål, jag som alltid varit så himla social och älskat att ha massor av folk omkring mig. Jag ville inte att någon skulle se hur sårbar och skör jag var. Jag vågade inte prata med någon om detta och jag vågade inte heller gå till någon läkare eftersom att jag var säker på att han skulle låsa in mig på något psykhem och trycka i mig enmassa mediciner... Vilket dumt sätt att tänka kan man ju tycka, speciellt sådär i efterhand. Jag önskar att jag hade varit mer öppen om det då, och jag önskar även att jag hade sökt hjälp, för just då kändes allting riktigt mörkt. Som tur hade jag min underbara familj och min fina man som stöttade, lyssnade och peppade. Jag tror inte riktigt att de förstår hur illa jag mådde, eller hur de skulle handskas med situationen, men de gjorde ett helt kanon jobb genom att bara finnas där och det är jag evigt tacksam för ♥.
Jag hade hört om panikattacker tidigare, men aldrig trodde jag att något sånt kunde drabba mig, och jag hade egentligen ingen aning om vad en ordentlig panikattack innebär. När jag fick min första massiva panikattack så trodde jag att jag hade fått hjärtattack och att jag skulle dö på fläcken. Vid varje attack började jag också må hemskt dåligt och höll på att kräkas varje gång. Till saken hör att jag lider av en riktigt ordentlig spyfobi, så det gjorde ju inte panikattackerna mycket lättare precis.
Halva 2015 bestod alltså av panikattacker, flera gånger om dagen, och jag kan ärligt säga att jag inte minns mycket av det halvåret, från juni fram till december. Jag har nog aldrig i mitt liv stressat så hårt som jag gjorde just då, och kroppen tog rejält stryk av det. Jag hade så massiva panikattacker flera gånger om dagen att jag faktiskt trodde jag skulle dö. Jävligt obehaglig känsla.
Jag mådde så otroligt dåligt det halvåret, jag ville inte umgås med någon, jag ville absolut inte vara någonstans bland mycket folk och jag var konstant rädd att jag skulle få en ny attack. Jag ville vara ensam så mycket som möjligt. Jag klarade inte av att ens besöka matvaruaffären, jag kunde inte besöka gymmet eller gå på restaurang. Inget. Nada. Jag kunde inte dricka kaffe för det framkallade nya attacker och jag mådde illa precis hela tiden, vilket gjorde att jag rasade i vikt då jag inte kunde äta. Jag var livrädd att vara ensam hemma för då "provoserade" jag fram panikattackerna. Jag ville inte träffa vännerna. Jag vågade inte resa. Mitt liv begränsades till att ha kunnat göra vad som helst, till att knappt kunna/våga göra någonting över huvud taget. Jag är så evigt tacksam att min man hade ett sånt oändligt tålamod med mig just den perioden. Jag orkade inte hjälpa till med renoveringen av huset. Jag kunde få en panikattack om jag kände lukten av alkohol, eller av doften av för stark parfym. Av för högt ljud. Allt var problematiskt, och ingenting kändes roligt längre. Jag minns att jag ofta tänkte "jag hoppas inte att resten av mitt liv kommer att vara såhär...".
Ett sätt för mig att "koppla bort" allting var fotograferingen.
Jag kommer ihåg att jag uppsökte läkaren ganska i början av allt detta. Jag fick tre dagars sjukskrivning pga "utmattning" och blev ombedd att komma tillbaka om det inte sker några förändringar. Well, inget mirakel hände ju på tre dagar (fattar inte vad läkaren tänkte med här?) och jag fick 5 massiva panikattacker alla de tre dagarna jag var sjukskriven, jag sov inte mera än några timmar per natt och jag grät mest hela tiden. Jag fick ett så dåligt bemötande av läkaren att jag bestämde mig för att inte gå tillbaka dit. Jag bestämde mig för att klara detta på egen hand. Jag började cykla en hel del, försökte mig på gymmet de dagar jag mådde bättre, började med yoga, jag började äta hälsosammare, prövade alla möjliga avslappningsmetoder...
I början av 2016 började det äntligen vända! Jag började må bättre, jag var inte lika rädd för att få dessa förbannade panikattacker mera, jag började utmana mig själv (jag började åka och handla ensam, började gymma mer, besöka restauranger, åkte till Kanada med min man och mycket mer). Det kändes verkligen stort att återigen kunna börja leva ett mer normalt liv. Jag kan inte påstå att jag är helt och fullt frisk från detta ännu, det finns fortfarande situationer jag undviker (Jeppis dagarna, fullsatta barer osv), men jag kämpar på och försöker utmana mig själv så gott det går. Jag pressar inte mig själv, och jag är väldigt noga med att lyssna på min kropp.
Så, vad har jag då gjort för att förbättra situationen?
Jag tog upp fotograferingen igen, det är ett bra sätt för mig att koppla bort allting och bara fokusera på någonting annat för en stund. Annat som jag tycker är avslappande är att spela pleikkari, lyssna på podcasts, gymma... Jag är också väldigt noga med sömnen och ser till att få åtminstone 8h sömn per natt. Gärna 10 om möjligt. Sen är kosten en väldigt viktig del av pusslet, och lagom mycket träning. Alkoholen har jag lämnat bort nästan helt.
Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att t.ex. träffa vännerna, just för att jag är så rädd att jag ska få en panikattack då jag umgås med dem, och är jag så nervös och spänd för att det ska hända, så jag är helt slut efter att ha varit social i en timme eller två. Jag har ännu en lång väg att gå, och jag jobbar hårt med att förändra mitt tankesätt och kunna slappna av i de situationer jag anser vara jobbiga.
Jag kommer ihåg att på min möhippa (som sagt, mycket folk) fick jag en massiv panikattack i början av det hela, men jag fick det någorlunda under kontroll och klarade sen av att slappna av och ha riktigt roligt. Samma sak med bröllopsfesten; jag mådde otroligt dåligt hela dagen och hade panik-känsla då också just för att det var så mycket folk . Det har varit en hel del bakslag under vägen "tillbaka", men det är sånt man får räkna med. Päivä kerralla, en dag i taget.
Jag uppsökte alltså aldrig en läkare igen efter det dåliga bemötande jag fick. "Du är säkert bara trött, jag ger dig tre dagars sjukskrivning så får du vila upp dig". Yeah right. Ibland brukar jag tänka tillbaka på denhär perioden, och önska att jag hade kämpat lite hårdare för att hitta en bättre och en mer förstående läkare, men just då räckte inte orken till.
En stor lycka är att jag återigen har börjat kunna dricka vanlig kaffe. Jag älskar det och jag tror nog ingen kan förstå hur mycket jag njuter av varje kopp ♥.
Jag kämpar vidare, en dag i taget.
Tästä on hyvä jatkaa.
2 kommentarer
Nouw.com/emilialisamaria
08 Jan 2017 21:01
Alltså jag läste flera gånger om när det sto "3 dagar sjukledigt", kunde inte tro mina ögon! Jag fick sommaren 2016 diagnosen ångest och utmatyningssyndrom, första sjukskrivningsperioden var 2 veckor. Men det är fint att du kämpar så hårt, det är viljan som gör en stark! KRAM♡
Anonym
09 Jan 2017 13:08
Modigt av dig att vara öppen om detta! Flera borde våga, så skulle stigmat kring psykisk ohälsa minska. Undrar ifall du alls käkat nån medicin mot dina panikattacker eller om du bara tagit små steg och exponerat dig själv för jobbiga situationer? Lider själv av paniksyndrom och tycker det är svårt att finna balansen mellan att "pusha sig" och att veta när man borde ta ett steg tillbaka. Ha det bra och kämpa vidare!
Kommentera