Jag har länge tänkt publicera det här inlägget, men inte riktigt kommit mig för. Saknade och sorgen är ännu så otroligt stor. Snart har han varit borta en månad och det känns som om han bara är på semester och kommer att finnas där och omfamna mig i en bamsekram nästa gång jag springer över till mommos. ♥

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

 

Min tjugosjätte födelsedag och den dag min 77-åriga moffa tog sitt sista andetag. 

 

Jag kommer ihåg att jag satt och grät i princip hela den dagen.

Jag såg ett fint foto av honom som min moster hade laddat upp på facebook, och just i det ögonblicket då jag såg bilden och tårarna återigen börjat rulla nerför mina kinder så gick strömmen för en sekund och kom tillbaka. Samma sak hände lite senare under dagen vid exakt samma tillfälle; när jag såg fotot på moffa och inte kunde låta bli att börja gråta, så gick strömmen igen och även denhär gången bara för en sekund, för att sen komma tillbaka. Då kunde jag inte låta bli att skratta; hur tokigt det än låter så tror jag att det va moffa som försökte berätta för mig att han är okej, att han har det bra och att jag inte behöver vara lessen. Det kändes med ens mycket lättare. 

 

Han skulle lätt ha kunnat leva 10 år till om det inte hade varit för den eländiga cancern. Han hade så många pidro matcher kvar att spela, så många schnitzlar kvar att äta tillsammans med mommo, så många verser kvar att spela på sitt dragspel, så många kvällar kvar att spendera tillsammans med sina vänner och sin familj... Men livet ville annorlunda. Saknaden är stor. 

 

 

Tack för dessa 26 år som jag fick ha dig i mitt liv och jag hoppas att du spelar dragspel och njuter till fullo, utan smärta och utan cancer, var du än är. Vi ses igen en dag, det vet jag! ♥