När jag var påväg till Emilias idag så såg jag en jättestor (och då menar jag verkligen huge!) hund springa lös på vägen ca 2 km från var vi bor. Jag trodde först att det var en liten björn (hehe, så går det då man glömt sina glasögon hemma). Det såg ut att vara en blandning mellan en Leonberger och något annat. Stor och hårig var den iallafall. Jag stannade bilen, tog ett djupt andetag och bad till gudarna att den inte skulle vara aggressiv och bita mig, heheh.

 

Jag hoppade ur bilen och lockade hunden till mig och höll fast den så att bilarna fick passera, vartefter jag öppnade dörren till min egen bil och lät hunden hoppa in i baksätet. "Vad tusan gör jag nu?" hann jag tänka ett flertal gånger. Vi har en stor bil med ett väldigt rymligt baksäte, men hunden var så otroligt stor så baksätet blev nästan för trångt för den. Han var jättesnäll och väldigt gosig. Som tur var kom ägaren i precis det ögonblicket. Hon tackade mig säkert tusen gånger och berättade att han är så stark att han ibland lyckas slita av sig sit halsband och sticka iväg på egna äventyr! Jag tyckte mest det var en självklar sak att göra - jag ville ju inte att den skulle bli överkörd och jag hoppas verkligen att nån annan hade gjort samma sak om det hade varit fråga om min hund.  

 

Denhär gången gick det bra, och det är ju tur att ägaren hittades så snabbt, inte för att jag skulle ha haft någonting emot att ha den hos oss och mysa med den ett tag, hihi.  Glömde förstås fråga vad det var för ras på hunden, en sån hade jag gärna velat ha någon gång i framtiden!