Först och främst vill jag tacka så jättemycket för din kommentar och jag håller absolut med dig om att det borde pratas mer öppet om psykisk ohälsa. Jag tror personligen att tröskeln till att söka hjälp då skulle minska rejält och på så vis skulle kunskapen spridas om ämnet i fråga och tabun kring det hela skulle minska drastiskt.
För att svara på din fråga: Nej, jag har inte tagit några mediciner. Ska jag vara riktigt ärlig så är största orsaken den att jag är/var livrädd för biverkningarna; kommer jag att börja tänka och bete mig annorlunda om jag skulle ha valt att ta medicin? Skulle jag börja må illa? Jag kände lite att ifall jag skulle ha sökt vård och fått medicin utskriven, (efter att endast ha träffat läkaren i någon enstaka minut) så skulle jag sen ha fått åka hem och klara mig själva med alla de biverkningar som medicinen hade kunnat ge. DEN tanken skrämde mig något oerhört, och så borde det ju inte få vara. Jag fick aldrig någon information om diverse läkemedel och biverkningar, jag fick aldrig någon information om psykisk ohälsa... Jag har spenderat oändligt många timmar med att göra research på nätet angående psykisk ohälsa, om olika metoder och mediciner... Jag har till och med betalat 80€ för ett program på nätet var en kvinna går igenom panikattackernas olika skeden, och om hur man ska tänka, andas osv.
En människa som mår psykiskt dåligt borde inte få en burk tabletter i handen bara sådär och sen skickas hem igen för att lämnas åt sitt öde. Nej, i en sådan situation ska man bli tagen på allvar, få omtanke, tid och förståelse och framförallt kunskap kring psykisk ohälsa. Jag blev inte tagen på allvar av läkaren jag uppsökte så åkte jag hem med en känsla av misslyckande och nedstämdhet. Jag skämdes något otroligt för att jag mådde så dåligt, vilket gjorde att allting blev hundra gånger värre. Det är absolut inte okej att bli behandlad på det sättet! Jag var så rädd och kände mig så ensam. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till, och det kändes som om hoppet var ute; att jag aldrig skulle bli kvitt mina panikattacker. Jag var helt enkelt rädd att detta var en livstidssjukdom. Idag vet jag att en diagnos behöver inte alltid betyda en livstidsdom.
Medicin kan vara en livräddare för många. Jag valde, pga okunskap och rädsla, att inte uppsöka läkare igen, och jag bestämde mig redan efter första besöket hos läkaren att jag inte vill ta mediciner. För en del fungerar det bra/bättre, för andra inte alls. För en del räcker det med medicinering för en kort tid, för andra en längre tid. Det är så olika från person till person.
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att ingen någonsin ska behöva känna sig nertrampad och förminskad för att de mår dåligt. Ingen ska behöva skämmas för det. Vårdens bemötande är så otroligt viktigt och jag verkligen önskar att alla som uppsöker vård för sin psykiska ohälsa kan gå därifrån med känslan att de har blivit hörda, bemötta på ett värdigt och mänskligt sätt, att de har blivit tagna på allvar och framförallt fått mer kunskap och en hjälpande hand för att kunna ta sig upp igen.
Nu menar jag inte att hacka ner på vården och alla läkare som finns därute. Jag ville bara öppna upp och berätta om min upplevelse och bemötandet som jag fick. Jag är säker på att det finns riktigt underbara och duktiga läkare out there. Jag hade bara otur. Och var inte tillräckligt envis. Jag hade ingen ork helt enkelt.
Jag kan inte påstå att jag är frisk från detta än. Långtifrån. Vem vet om jag ens någonsin kommer att bli det, men mitt mål är ju såklart att kunna leva ett obegränsat liv i framtiden. Jag kämpar fortfarande med vissa situationer, och kan ibland vara tvungen att låsa in mig på wc någonstans för att andas bort en panikattack som är på kommande. Jag har haft många bakslag, och är rättså säker på att det kommer att vara en del bakslag även i framtiden, men jag vägrar ge upp. Jag har en underbar och förstående man och familj samt vänner som stöttar och förstår att jag inte alltid är på topp. De förstår att jag har sämre dagar, precis som alla andra och de förstår att jag inte alltid kan följa med överallt eller planera alltför långt framåt då jag inte vet hur mår då. Jag måste ta en dag i taget. De ser mig inte som en annorlunda eller dålig människa för att jag mår sämre ibland och inte alltid är mitt glada och spralliga jag. De är guld värda! ♥
Det här skulle bli ett kort svar hade jag tänkt, hehe! Feel free att kontakta mig om det är någonting ni undrar över, eller bara önskar ha någon att prata med. Jag nås bäst på min mejl: [email protected]
Vi kämpar vidare!
Ha en fin kväll, kram!
♥
1 kommentarer
Anonym
09 Jan 2017 21:15
Tack för svaret :) skönt att höra att det är på bättringsvägen! Men trist att du fått dåligt bemötande, och jag håller absolut med dig om att ingen skall bli hemskickad med en pillerburk och lämnad vind för våg! Man borde ju samtidigt ha någon form av stöd/terapi. Går själv och pratar en gång i veckan och rekommenderar ifall man vill få insikter i hur man kan hantera olika situationer och vad panikångesten egentligen bottnar i! Har själv fått medicin som jag kan ta vid behov men försöker för det mesta klara mig utan (många mediciner kan bli beroendeframkallande). Hoppas iaf att du inte blivit helt ivägskrämd från vårdinstanser och att du vågar ta kontakt ifall det blir för tungt. Det finns nog en del duktiga människor, men förstår att man blir uppgiven :)!
Kommentera